Jag vill hoppas.
Livet kan vara svårt ibland.
Jag har tänkt och tänkt.
Jag har kommit fram till vad jag vill.
Nu är det bara att vänta.
Och tro mig. Jag kommer vänta hur länge som helst.
Jag har inte sovit ett skit inatt. Jag vågade inte möta dom där tankarna eller minnesbilderna.
Jag känner mig helt misshandlad. Har ingen matlust överhuvudtaget och mitt huvud känns som om det kommer sprängas i tusen bitar.
Jag ligger i fosterställning, skakar omedvetet. Ljus från alla hörn.
Tv:n står på. Datorn står på. Lampan är tänd. Allt för att jag inte ska tänka på "Det" eller "Dig".
"Det" som alla någon gång fruktar. - Slutet.
Jag har bara lust att skrika! Skrika rakt ut hur mycket jag hatar livet ibland.
Varför blev man en människa med alla dessa förbannade känslor?!
Varför känner man så mycket!
Men vad skulle livet vara utan känslor. Ensamt och....tråkigt.
Förbannat jävla ensamt.
Kommentarer
Trackback
