FridaAxeliaLindblom

Ja då var det en ny dag med nya möjligheter.
Jag vill förövrigt säga att jag igår vräkte i mig en 200 g chokladkaka! Själv!
Så det är planerat att sticka ut och jogga förbannat låångt idag.

Det är tråkigt väder här i Uppsala och jag längtar tills jag får åka hem imorgon.
Jag ska önska mig en grillkväll av mamma och pappa. Så längesen jag åt grillat nu!
Nog för att vi åt grillat på Valborgshelgen. Men på en engånsgrill som någon dränkte in med tändvätska!
Det resulterade i att allt vi grillade smakade tändvätska. Det blir liksom inte samma sak heller. Nej en riktig grill ska det vara!

---

Jag sitter och funderar en hel del idag.
Funderar på hur jag själv uppfattar mig och hur andra uppfattar mig.
Jag har alltid haft komplex över min storlek till att börja med. Jag har varit längst och störst sen dagis i min åldersgrupp och det har verkligen varit jobbigt.
Det har varit jobbigt som tjej att vara större än alla killar. Det har varit jobbigt att folk tar avstånd från mig för att de tror att jag är "farlig". Jag vet inte riktigt vad det är jag gör som har fått människor yttra sig för att vara rädd för mig. Jag har sen barnsben varit den mest blyga, rädda och fega ungen som helst håller sig lite i bakgrunden.
Iofs har jag ärvt ett ansiktsdrag från pappa. Nämligen att ögonbrynen sjunker lätt ner och det bildas en "argrynka" i pannan. Jag har dessutom ALLTID varit trött.
Vissa människor ser sur ut, andra ser sjukligt glad ut, andra ser bara vanlig ut.

Jag är inte en sådan människa som sitter och ler för ingenting. Som ni kanske märkt.
Det ser ju bara löjligt ut!
Men jag tycker själv att jag är en glad människa i vänners sällskap.
Jag har alltid haft lätt till skratt och varit lite flummig. Jag skämtar nästan konstant och skrattar åt mina egna skämt och åt dåliga skämt. Sån är jag!
Och jag tycker det är så synd att folk bara ser den hårda ytan. De som inte vågar ge mig en chans.
Som bara dömer mig på en gång. Som dömer mig för att vara en surkärring.

Skoltiden var värst. Jag var i en depression som aldrig verkade försvinna.
Det resulterade i att jag oftast sov på lektionerna då jag inte fick sömn på nätterna.
Jag var allmänt less på hela världen och ja, jag hade inget glatt utseende precis.
Jag kan ju förstå att personer i min klass och andra på skolan uppfattade mig som en surkärring, men det är synd att den bilden av mig fortfarande finns kvar.

I min uppväxt har jag varit "jätten". Jag har varit den som skyddar mina kompisar.
Jag har varit den "stora" systern. Jag har på något sätt blivit tilldelad en roll.
En roll om att jag först och främst är äldre än vad jag är.
Jag har alltid skyddat min 4 år äldre syster från monster, mörker och allt som hon nu hittade på.
När jag var 11 år antogs det att jag var 18 år.
Jag har alltid haft äldre vänner. Började ett år tidigare eftersom mina kompisar var en årskurs högre.
Jag har alltid önskat att jag var en i gänget av de små, nätta och korta tjejerna. Det har jag verkligen. 

I dagsläget kan jag inte påstå att jag bryr mig överdrivet mycket. Jag börjar gilla min längd!
Och dels också för att de flesta växer om mig och jag krymper. Skit bra!
Men! Som vanligt kommer det dagar då man bara vill spy på sig själv. Då man önskade att man var någon annan.
På senaste åren då jag lagt på mig några kilon har jag känt mig överdrivet stor. Har känt mig som en flodhäst!
Har inte alls mått bra. Vissa dagar känner jag mig så fruktansvärt osexig, oattraktiv, osnygg. Allt som börjar på O! Dessa dagar då man bara vill sitta inne på sitt rum och gömma sig för omvärlden.
Idag känner jag så. Jag sitter och kollar ner på mina bilringar som bildas när man sitter. Jag vill inte ha dom där. Jag vill att dom försvinner. För gott!


Jag har försökt att ändra på mig.
Ändrat på mig när jag träffar nya människor. Jag drar på ett sjukt jävla leende och känner mig dum helt enkelt.
Nej men allvarligt talat. Jag försöker verkligen.
Jag mår bra nu. Helt kalrt! Jag mår skit bra! Jag har ingen anledning till att se sur ut.
Men det händer lätt tyvärr. Och det blir ett resultat till att folk inte vågar närma sig mig. Så jävla synd!
Sen är jag ju faktiskt fortfarande väldigt blyg och det gör att jag själv inte alltid vågar ta kontakt med andra människor.

Ena stunden är jag så jävla cool. Cool till att prata med alla, vara trevlig, vara öppen.
Och det känns så jäkla bra!
Men sen kommer någon jävla svacka och jag vågar ingenting igen.
Det är en ond cirkel som bara går runt runt!

Det här är vad ni ser.