hemlangtan?
Sitter och tanker pa hur det kommer bli att aka hem.
Omstallningen fran att ha varit pa andra sidan jorden i 2 ar och sedan komma hem till lilla Vallsta.
Till alla kompisar. Till familjen. Till bekanta.
En del av mig vill inte ens veta av att komma tillbaka till Sverige.
Jag trivs har borta.
Att standigt traffa nya manniskor fran hela varlden och skaffa nya vanner ar oslagbart.
Sen far man ju saklart inte glomma hur mycket man ser. Upplever.
Eftersom jag inte ar nagon bra skrivare, ar det forbannat svart att forklara kanslan jag har just nu.
Visst finnd det saker som gor att jag bara vill satta mig pa ett plan hem och aldrig se tillbaka.
Till exempel att man alltid, standigt och jamt har en stress inom sig. Det har varit motgangar, inget att halla hemligt om. Men med hjalp av otroligt underbara och obeskrivligt snalla foraldrar och vanner har jag tagit mig igeonom det mesta. Erfarenheter for livet sa att saga.
Men utan motgangar kan man heller inte uppskatta det fina i livet.
Nej jag vet inte hur det kommer bli. Mitt visum gar ut i november och jag borjar redan kanna angest for att jag maste aka hem och lamna allt.
MEN.. Sen ser jag ju saklart fram emot att fa komma hem och skaffa mig ett normalt liv.
Vad som nu anses vara ett normalt liv.
Och sjalvklart att fa komma tillbaka till vanner och familj!
