FridaAxeliaLindblom

Fan.
Allt var ju påväg att bli bra. Jag mådde bra.
Nu börjar jag hamna nere i träsket igen.
Jag vet inte om det beror på dig. Det är säkert en stor faktor. 
Men jag känner känslor som jag kände för några år sedan. Då jag var i botten av glädjen till livet. 
Känner mig panikslagen. Stressad. 
Men jag vet inte riktigt till vad. Livet antar jag. Vad jag ska göra i framtiden. 
Det är så mycket jag vill göra men det känns som dagarna bara rusar förbi och jag gör inget vettigt. 
Är det en 20 årskris?!  
Säkert. 

För 3 år sedan satt jag på läkarstation och pratade med läkaren. Fick fylla i ett förmulär om hur jag kände. Allt gick så snabbt. Bara efter någon timme satt jag mittemot en kurator och en barnläkare på Bup.
Helt plötsligt var jag tvungen att ta ett lyckopiller varje dag och gå på samtal.
Men ändå blev inget bättre. Men sedan träffade jag dig och hela min värld kretsade kring dig. Det var som om jag hade svalt hela burken av lyckopiller och allt var bra. Jag avslutade medicineringen och samtalen. Bara så där!
Nu inser jag att det var ett misstag.
Det var kanske bara en ytlig glädje. Jag var kär helt klart.
Nu när du är borta kanske de där dåliga och konstiga känslorna återvänder.
Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är för känslor.
Är det på grund av dig eller är det undringar om framtiden!